breadcrumbs

I söndags var det sista gången Nanni och jag gick spårkurs med Linnea, och första gången vi hade matte med oss.
Kiila (finsk Lapphund) var med denna gången också. Vi åkte allihopa till Älta där det finns lite öppen skog med bra sikt och lättnavigerad terräng.
Vi ställde upp "base camp" och gick sen ut ock lade förste spåret. För vår del var det första gången som Nanni skulle spåra med apporter i spåret, så vi skulle se hur hon reagerade på dom - om hon markerade eller ignorerade dom.
Efter ca. en halv timmes väntan, var det läge att gå första spåret, så Nanni skulle ha sin sele på... men bara det var jo lite av en utmaning, hon blir så glad när man tar fram selen att hon knappt kan stå still och då är det inte lätt att få på selen. Selen kom dock på i slutänden och sen bar det iväg, som alltid plockade Nanni upp spåret långt innan själva spårstarten. Apporterna var dock totalt ointressanta, hon pausade inte ens när hon passerade en apport, det var spårslutet som gällde - och bara spårslutet!

Om vi ska fortsätta med spår måste Nanni lära sig att apporterna också är viktiga så vid nästa spårläggning blev det lagt en bit köttbulle under varje apport, så hon var tvungen att putta undan apporten för att komma åt belöningen.
Det gick då också mycket bättre när vi sen gick andra spåret, Nanni upptäckte att det doftade riktigt gott under apporterna, puttade på dom med nosen - och sen fick hon både köttbulle, beröm och en extra godisbit från fickan... allt detta och spårande = Nanni Heaven.

Två timmer går fort i skogen, så det var bara tid med ett spår till, och än en gång fick jag själv leka slutapport, mest för att Susanne (matte) skulle få se Nanni när hon spårade med extra motivation. Så jag fick bege mig ensam in i den stora skogen, där jag sen fick sitta i en halv timme/fyrtio minuter, knappt så bekvämt, det hade regnat ordentligt dagen innan, så marken var dyngsur och gick inte att sitta på, fanns dock en stubbe som fungerade hyfsat som pall. Bäst som jag satt där kom ett par orienterare, jag satt tydligen vid ett riktmärke och dom hade knappast väntat sig att det skulle sitta någon där.
Nu var det läge för Nanni att spåra upp mig, och Susanne fick hålla kopplet, mens Linnéa gick bakom för att se att allt gick rätt till. Men Nanni är väldigt mammig, så hon tyckte att Susanne borde veta vart jag var någonstans. Till slut kom Nanni dock fram till att det var bättre att hon själv tog ledningen i alla fall. De kom en bra bit i spåret, men sen träffade dom de samma orienterare som hade passerat mig tidigare, och det fick Nanni till att tappa spåret, så dom gick tillbaka till spårstarten - där Linnéa fick ta kopplet, och sen gick det raka vägen fram till där jag satt.

Då var det tid att tacka för oss, och bege oss hemåt. Var lite tråkigt att spårkursen var slut för denna gången, men vi kan trösta oss med att det kan bli ännu en kurs i augusti, så det ser vi fram emot, inte minst Nanni. Men vi ska ta oss till skogen under semestern och spåra lite på egen hand.

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera

Sök

Logga in

Vem är online

Vi har 46 besökare och inga medlemmar online