Vid tolvtiden gick jag och åt lunch med en kollega, därefter ställde jag mig i kön vid blodbussen. Det kändes som om halva Sickla hade bestämt sig för att ge blod just den dagen - eller det kanske bara var den tid på dagen.
Till slut fick jag dock en brits och en nål - jag gillar dock fortfarande tatuerarens nål(ar) bättre. Men bäst som jag låg där och läckte kände jag att det inte gick helt som innan. Ljuden runt om i bussen blev lägre och dovare och jag började få tunnelseende, samtidigt som jag började bli lätt illamående. Nu vill man jo inte ställa till med en scen, så jag försökte lite diskret att fånga en av skötarnas uppmärksamhet, men som sagt var det mycket folk så mina små nödrop gick ohörda. När jag långt om länge fick gjort en sköterska uppmärksam på att "jag mår inte bra" gick det plötsligt fort... fotändan av britsen blev hissat upp, jag fick en kall trasa på pannan och fläkten över britsen blev påslagen i en rasande fart. Det kändes som om mina försök på diskretion hade gått om intet, men en kollega som hade stått i kön två platser innan mig hade inte märkt någonting alls.
Sensmoralen får alltså bli tvåfalt:
- Om du ska ge blod, vilket du så klart skall , låt det gå någon timme eller mer efter att du har ätit så blodet hinner tillbaka ut i kroppen från att ha hjälpt med matsmältningen.
- Även om det känns som en full blodbuss stirrar på dig så är det antagligen inte så.