Boken är skriven i förste person och följer Rob i tiden efter brottet
med Laura. Rob är en tragikomisk karaktär men även dock jag kände igen
mig i mycket av dialogen, så är Rob i förste tredjedelen av boken i
mina ögon rätt så osympatisk i hans sätt att hantera brottet med Laura.
Jag är faktiskt osäker på om det är Hornbys intention eller om han
själv sympatiserar mer med honom än jag gör, det gör dock att jag inte
kan ta till mig humorn på ett sätt som den förtjänar.
De resterande två tredjedelar har en mindre aggressiv Rob som gör att
jag lättare kan identifiera mig med, och därför också njuta av humorn
som trots allt finns med igenom hela boken.
Rob tycker att hans tur med tjejer hänger på hans överflod av normalitet:
"My genius, if I can call it that, is to combine a whole load of averageness into one compact frame."
En av de ex-flickvänner han konfronterar tvingar honom dock att tänka om lite:
"Later on, in the back of a minicab, I realize that all Charlie has done is rephrase my own feelings about my genius for being normal; maybe that particular talent - my only one, as it happens - was overrated anyway."
Man känner igen sig - på gott och ont - i persongalleriet i High
Fidelity. För min del känns många av huvudpersonen Rob Flemings interna
monologer som de kunde ha plockats ur mitt eget huvud, och det är
skrämmande och roligt samtidigt. Trots absurda och minst sagt pinsamma
situationer blir personerna, eller själva historien, aldrig
orealistiska.
High Fidelity kan nog ge män chansen att skratta åt sig själva, och
kanske ge kvinnor en inblick i hur vi rent faktiskt fungerar.
Allt som allt en mycket läsvärd bok, med ett trovärdigt persongalleri.
"I've been thinking with my guts since I was fourteen years old, and frankly speaking, between you and me, I have come to the conclusion that my guts have shit for brains."
High Fidelity får 8 av 10