José Saramagos Dubbelgångaren i översättning av Hans Berggren är antagligen bland de mest kompakta böcker jag har läst. Det är ännu en från listan över 1001 böcker som jag har skrivit om ett antal gångar här.
Dubbelgångaren handlar om en gymnasielärare, Tertuliano Máximo Afonso, som av en slump upptäcker att en skådespelare i en film till synes är identisk med honom själv, och hur han och skådespelaren António Claro hanterar de frågor som uppstår kring detta. Hur lika är de och om de är identiska; vem är då originalet och vem kopian?
Sättet Tertuliano får tillgång till Antonios adress känns orealistisk, men det har konsekvenser längre fram i boken så det är svårt att komma runt det på annat sätt.
Boken är som sagt kompakt; den är delad upp i onumrerade och onamngivna kapitel, men det finns nästan inga avsnittsbrytningar, detta kombinerat med meningar som sträcker sig över fem rader med inskjutna bisatser och sidospår gör att jag flera gångar tappar bort vad Saramago egentligen försöker säga och är tvungen att backa.Saramago har dessutom ett par andra språkliga egenheter: Han insisterar på att kalla alla karaktärer vid deras fulla namn igenom hela boken. Tertuliano Máximo Afonso blir aldrig bara Tertuliano eller T. Sedan gör han det som på engelska kallas "Breaking the fourth wall", i dette fall handlar det om att berättaren är medveten om sin medverkan i en bok.
Stycket som jag citerar härunder innehåller exempel på det mesta av det som jag kommenterar, och då har jag ändå kapat av en och en halv sida text:
För rapportören, eller berättaren, under den mer än sannolika hypotesen att han helst vill gynnas med den akademiska godkännandestämpeln, vore det lättaste när han har kommit så här långt att skriva att historielärarens färd genom staden och tills han steg in hemma var händelselös. Som i en tidsmaskin, i synnerhet i det fall de yrkesmässiga skruplerna inte har tillåtit uppfinnandet av ett gatubråk eller en trafikolycka i det enda syftet att fylla hålen i intrigen, används de där två orden, Var Händelselös, när det är bråttom att att övergå till nästa episod eller när man till exempel inte riktigt vet vad man man ska göra med de tankar som personen har för egen del, framför allt om de inte har något som helst samband med de levnadsomständigheter inom vilka han antas besluta och handla. Nu var det i exakt denna situation som läraren och den nyblivne videofantasten Tertuliano Máximo Afonso befann sig medan han körde sin bil. Visserligen tänkte han, mycket och intensivt, men hans tankar var så extremt främmande för vad han hade upplevt under det senaste dygnet att om vi beslöt ooss för att ta dem i beaktande och föra in dem i den här redogörelsen, skulle den historia vi föresatt oss att berätta oundvikligen ersättas av en annan. Visst kunde det vara mödan värt, eller snarare, alldenstund vi känner till allt om Tertuliano Máximo Afonsos tankar, vet vi att det vore mödan värt, men det skulle innebära att förklara de hårda ansträngningar som hittils gjorts såsom lönlösa och ogiltiga, dessa fyrtio kompakta och mödosamma sidor som redan besegrats, och att börja om från början, från det ironiska och oförskämda första bladet, att inte dra nytta av ett hederligt utfört arbete utan utsätta sig för riskerna i ett äventyr, inte bara nytt och annorlunda utan också mycket farligt, det är vad Tertuliano Máximo Afonsos tankar skulle dra oss in i. Låt oss alltså behålla den här fågeln i handen i stället för att gräma oss över att se tio i skogen. Dessutom finns det inte tid för fler. Tertuliano Máximo Afonso har parkerat bilen, han går den korta biten hem, i ena handen har han sin lärarportfölj, i den andra plastpåsen, vad skulle han kunna tänka på nu ifall han inte funderar på hur många videofilmer han ska hinna skärskåda, näbbigt verb, innan han går till sängs, det är följden av att intressera sig för birollsinnehavare, vore den här mannen en stjärna så hade vi honom där på förste bilderna. [...]
Om vi lämnar språket därhän, är det en intressant berättelse i grunden. Den hade dock i mitt tycke gjort sig bättre som en novell.
José Saramagos Dubbelgångaren får 3 av 10