Rabbit, Run är bara lite under 250 sidor lång, men det känns som om jag har kämpat mig igenom Krig och Fred (på originalspråket).
Harry "Rabbit" Angstrom är den ultimata antihjälten; gnällig, obeslutsam, handlingsförlamad och med ett hjältekomplex från gymnasietidens basketballlag, dette gör att han inte förstår när folk i hans närhet blir besvikna eller sårade pga. hans handlingar.
Jag ser Rabbit, Run som ett försök att ta den klassiska litterära tragedin in i modern tid. Rabbits obeslutsamhet ledar oundvikligen fram mot slutet, dock tycker jag personligen att vad som fungerar i klassiska miljöer med karaktärer som Hamlet och MacBeth, fungerar inte lika bra i Nowhere, Amerika.
Jag läste i en recension att Updike skrev den som en reaktion på Kerouacs On the Road, där han villa visa konsekvenserna som uppstår när man lämnar hemmet vind för våg. Jag kan sympatisera med den ambitionen, men jag kan inte identifiera mig alls med "Rabbit" och det finns ingen i persongalleriet som jag riktigt förstår mig på.
Det kan väl knappast vara någon tvekan om att jag tycker illa om "Rabbit" Angstrom och det påverkar såklart min uppfattning om boken, dock vill jag till mitt försvar säga att det finns andra böcker med osympatiska karaktärer som jag tycker väldigt mycket om. Stephen Donaldsons Thomas Covenant böcker är nog bästa exemplet på detta.
Rabbit, Run får 2 av 10
Skulle du mot förmodan ha blivit sugen på att läsa boken finns Rabbit, Run (Penguin Modern Classics) 
Det var rent faktiskt också folk som tyckte att det var värt att göra en film av den.